Hej, 

Nu var det så länge jag skrev så jag hade glömt vart min blogg fanns :) men som ni ser så fann jag den. 

Igår la min kusin Helena upp ett inlägg utifrån sin son som har autsim (asperger). Jag tyckte den var så klockren så jag bad om att få kopiera, vilket jag fick. Jag ville göra det för att jag har en dotter med add/asperger (grad 1). Jag har självklart frågat henne först om jag får skriva ut detta. 

Min son har Autism (Aspberger)

Försök förstå,
så ska jag göra likaså.
Vi vill och vi kan,
lära av varann.

Mycket av det här stämmer in på min dotter som har denna diagnos, vi har bara vetat om det här i 1 år nu. Det har inte varit självklart för oss att hon hade diagnosen just för att hon är så begåvad så märktes det inte så tydligt. Det största problemet har varit den sociala biten. Vi trodde att hon var lite blygare än de andra bara. I skolan märktes det inte heller men det var mycket för att när hon började på "dagis" som det hette då, så blev hon vän med 2 st tjejer. De 3 har följts åt upp till 9:an. Så därför har hon inte behövt lägga så mycket energi på att lära känna andra. När min dotter började i gymnastiet så blev det så tydligt att något inte stod rätt till. Då blev paniken tydligare och den sociala svårigheten tuffare.

Jag skulle ta ut ett papper till min sons gymnasielärare för att han skulle få mer info om min sons ADD för att få mer förståelse. När jag satt och läste lite olika info så såg jag mer och mer av min dotter. Jag tog hem pappret och bad henne gå in i sitt rum och läsa, hon skulle stryka under det som hon tyckte hon kände igen sig i. NÄr hon var klar satte hon sig bredvid mig och sa att hon tror hon har add. Då bestämde hon och jag tillsammans att vi skulle be om en utredning. Sagt och gjort... nu har allt blivit SÅ mycket bättre. Hon och jag vet varför saker blir som det blir och vad vi kan göra.

Känslan när saker faller på sin plats och allt ordnar upp sig är obeskrivlig... så känner jag just nu :)

Ha en underbar helg!

Satt och tittade igenom mina blogginlägg jag gjort senaste tiden. Det var inte många, så nu tänkte jag att jag ska blogga lite mer 2016 och vilken dag är inte bättre än 1/1-2016.

Vi firade in nya året hemma hos Tobbe och Maria. Vi blev totalt 18 st (inkl barn). Madde och Micke hade ordnat med maten medans Maria jobbade. Det blev hur lyckat som helst, så god mat.  

Vid tolvslaget gick alla bort till Tobbe och Marias grannar Micke och Madde, där smällde de raketer och vi skålade in nya året. 

Vi hade med oss mitt yngsta barn bara, de stora ville inte följa med utan hängde hemma. Jag gjorde cheesecake kvällen innan så de skulle ha en god efterrätt till sin mat. MÅste ju se till att dom har det bra när jag inte är hemma även om de är stora nu. Kom ju på att det är första gången jag låter de vara hemma på självaste nyårsafton själva. Tur att de inte är såna ungdomar som ställer till med fest hehe. 

Nu ska jag packa ihop och så ska vi bege oss hemåt och lämna min lilla tjej till sin pappa för nu är det dags för pappavecka. 

Önskar er alla en god fortsättning och nu börjar ett nytt år = nya möjligheter. 

Ja vad händer??... är rätt dålig på att skriva i bloggen. Men blir så när man har lite annat för sig   

Status nu på träning är rehab. Jag kombinerar besök hos sjukgymnast samt kiropraktor. Ja vad har hänt, jo det började med att jag fick väldigt ont i mitt vänsterknä. Dr trodde då att det var fel på menisken. Vilket det visade sig efter röntgen och MR att det inte var något fel. 

Dr rekommenderade att jag skulle gå till sjukgymnast så jag tog kontakt med en som min kollega varit hos. Hon sa att mitt "problem" sitter i ländryggen och det kunde hon inte hjälpa mig med. Därför går jag även hos en kiropraktor. Så nu får jag övningar av sjukgymnasten och kiropraktorn trycker på mina ömma punkter ;). 

Jag har fått strikta order om att jag inte får springa, men mitt mål är att bli ok och kunna springa 2016 så håll tummarna. 

Status på vikten... ja tyvärr så pekar det uppåt men försöker inte tänka så mycket på det just nu. Prio är att bli bra och kunna träna igen så löser sig säkert resten. 

Detta ingår i min rehabilitering, jag har hemmaövningar som jag följer som sjukgymnasten skrivit upp. Så nu varje/varannan dag ska jag göra dessa. 

Önskar mig själv ett lycka till ;)

Må så gott!!

Var ett tag sen jag bloggade. Tror det har med att göra att jag varit så aktiv i FB att jag inte känt något behov av att slänga iväg inlägg här. Men har haft väldigt roligt åt mina gamla inlägg så kan ju vara bra att fortsätta. 

Vad har hänt? Hmm.. eller snarare vad händer här framöver. Jag försöker träna så mycket jag orkar och kan. Känner att efter min GBP så har jag gått upp en del. Men det blir väl så, inget att gräma sig över. Jag tar tag i det nu istället tänker jag. 

Så vad gör jag? Tänker att det är bra att försöka minska på kolhydraterna en aning och ta bort så mycket socker jag kan vilket är svårt eftersom jag är en sockertorsk. Men som i två veckor nu har jag inte ätit massa skit och tänkt att jag kan göra det varannan helg. SÅ ikväll får jag äta vad jag vill hur jag vill, Yeeey.. vilken lycka haha

Passar bra då vi drar iväg på en spontankryssning ikväll. För att få allt allt att gå ihop idag så tog jag mitt löppass i morse. Första gången jag springer så tidigt. Gick upp 5.00 för att bussen skulle gå 6.57 Jag hann helt utan stress, så det här kommer jag göra om. Tanken var från början att jag skulle träna på min lunch. Men då slapp jag det och kunde göra massa annat skojigt på min lunch. 

Run run    

Försöker skaffa mig en plan på hur jag ska träna nu, men en vecka i taget för tillfället. Mitt mål är att så småningom kunna springa halvmarathon, aningen i år... eller nästa år. 

/Ulrika 

Nu har det gått ca 1 1/2 vecka sen min operation. Just idag mår jag faktiskt ganska bra. Ont har jag dock men inte så ont att jag inte kan hantera det. Tar fortfarande mina alvedon men hoppar över att kombinera med Ipren. Tar jag Ipren så måste jag även ta omeprazol morgon och kväll för att Ipren inte är så bra för min mage, känner att jag klarar mig med alevdon ganska bra så då känns det bara onödnigt att ta Ipren.

Igår tog jag bort agrafferna vilket var väldigt obehagligt, du vet så obehagligt att man mår illa medans sjuksyster håller på och tar bort. Gick fortare än jag trodde. Hon plåstrade om och sa att jag ska byta plåster efter duschen idag vilket jag gjort. Tog en bild på hur magen ser ut nu, det är rött runt varje sår (4 st) och det pga att de satte dit vitt plåster som jag inte tål... det syns inte så bra på bilden men på ett ungefär iallafall (känsliga kan sluta läsa här). Magen är dessutom fortfarande lite svullen men känner att det gått åt rätt håll och lugnat ner sig lite :) 

I helgen ska jag försöka hålla igång hyfsat bra då jag SKA jobba på måndag, sköterskan frågade mig hur länge jag blev sjukskriven och jag sa att jag ska jobba, då sa hon ehhh va... det ska du? och såg lite bekymrad ut. Men det spelar ingen roll. Jag kan inte vara hemma längre nu.  Jag har ju en sån grym kollega så det kommer fungera, hon kommer hjälpa till så jag inte behöver göra de tunga sakerna så det löser sig. 

Så för de som är känsliga behöver kanske inte klicka på bilden så den blir större ;) 

Nu ska jag ha en mysig lördag med god mat och lite biobesök 

Tjingeling

Japp då var jag där igen, min 4:de operation sen jag gjorde min gastric bypass -09. När jag gjorde min operation så använde de inte tekniken att sy igen något de kallar för slitslar. Om slitslarna inte sys igen så finns det risk för att tarmarna lägger sig i hålen som blir av att slitslarna inte sys igen. Men idag när man gör gastric bypass så gör de det per automatik. 

Jag har klagat på diffusa magsmärtor i ca 2-3 år tror jag det är. Den sista snurran så blev jag skickad från VC till Kirurgmottagningen på samma sjukhus jag gjorde min GBP. Där träffade jag en dr som var helt säker på att jag hade fått problem av slitslarna. Min förklaring på magsmärtortorna var att det gjorde ont på vänster sida av naveln och att det eskalerade när det väl startade. Det kunde börja på morgonen, mitt på dagen eller mitt i natten alltså inte av någon speciell anledning. Jobbig var det vilket som. Han ville att jag skulle göra en skiktröntgen vilket jag gjorde, dock inte helt smärtfritt då de sprutade i kontrasten under skinnet och jag fick en allergisk reaktion. Men när dr fick resutlatet så sa han att det såg bra ut och att det inte var något fel på mina slitslar och för bästa matintag gå till dietist och få råd. 

Först blev jag bara arg för det kändes som om han släppte allt och tyckte att det var enbart matintaget som var fel så jag struntade först i att kontakta dietist tills jag fick ont i magen en hel  helg och kände då att jag lika gärna kunde kontakta dietisten. Sagt och gjort, jag kontaktade dietisten och fick gå dit. Med dit hade jag en lapp med hur och vad jag ätit innan jag kom dit. Hon tittade på min lapp och sa, det är inte maten det är fel på. Jag kan inte hjälpa dig. Där kände jag bara att jag inte orkar mer, men hon sa att hon skulle kontakta dr och kämpa för mig. SÅ det var inte helt bortkastat att gå dit ändå. 

Efter lite brev från annan dr eftersom den dr jag träfffat från början var på semester så blev det lite mer väntan. Men fick en kallelse till dr i augusti och jag gick dit. Då fick jag veta att de skulle göra en laparskopi (titthållsop) för att han visste inte vad det var för fel på mig. Ser det något fel så skulle de åtgärda det med en gång.  

Sen var allt igång, 16 sept åkte jag in för att göra operationen. Det jobbiga denna gång var att jag inte visste förrän jag vaknar upp vad de har gjort. Så nervös var bara förnamnet.. tur att pojkvännen hängde med och höll mig sällskap.

När jag vaknade upp på uppvaket så är det någon som säger till mig att de sytt igen slitslarna och hittat ärrbildning som de åtgärdat. Sen så gick personen. Jag tänkte att jag får väl veta mer sen eller åtminstonde fråga lite mer sen. Natten var hemsk, fick inte riktigt den smärtlindrig jag behövde så jag bröt ihop vid två tillfällen för att syrrorna inte pratade med varandra när jag hade bett om medicin. 

Ronden dagen efter var inte vad jag hade hoppats på, det var en annan dr än den som opererade mig så han pratade på lite snabbt och försvann iväg och mina frågor .. ja dom fick jag hålla på ett tag till. Jag blev kvar ytterligare en natt, den natten blev bättre. Ronden morgonen efter gjordes av den kirurg som opererade mig, han sa lite snabbt hej ja du mår bra du kan gå hem..... jag sa bara ja. så frågade han om jag visste vad som var gjort. Ja lite svarade jag då nämnde han att ena slitsen var helt öppen och där kunde tarmarna hoppa in lite som de ville, den andra var bara lite öppen så den fixade dom till snabbt. Där tyckte dr att han var klar och tänkte gå... du hur var det med ärrbildningen då frågade jag. Ja just det, jo tarmarna hade växt fast i bukväggen så när vi blåste upp din mage så följde tarmarna med upp. Så nu har vi förhoppningsvis hjälpt dig och du inte kommer ha ont mer. Sen så gick han. Och andra frågor jag hade...ja dom får vara svarslösa helt enkelt. 

Det som ingen läkare informerade mig om var att jag fick agraffer istället för stygn på magen, jag råkade se det efter en dusch och det blödde igenom så sjuksyster var tvungen att byta plåster... varpå hon säger OJ har du fått agraffer, undrar varför dom valde det.... Ja det undrar ju jag med, jag har bara haft stygn som försvinner av sig själv men nu måste jag ta mig till VC för att ta bort dom. När jag ringde VC ang dom så sa hon att jag skulle fått med mig ett papper om hur länge de ska sitta osv, näää inget sa jag. Så hon ringde avd själv och frågade.  

Känner nu att det går åt rätt håll, dock lite sakta men nu har ju bästa kollegan i världen fixat med personal så jag kan ta mig tid och bli bra ordentligt innan jag återgår till jobbet. Så nu ska jag fortsätta röra på mig och hålla igång lite så kroppen piggnar på sig 

Med det här vill jag även tillägga att ge inte upp, känner du att något är fel eller att läkaren inte lyssnar.... fortsätta kämpa för din hälsa.

Oj, upptäckte precis att det var väldigt länge sen jag skrev här. Jag har inte riktigt haft någon ork/lust att skriva. Men ska försöka ta upp det här igen. Tycker ju att det är kul att blogga. 

Vad har hänt sen sist jag bloggade.... Jo min dotter har fyllt 16 år (aug), vilket är helt galet. Trodde man kunde bestämma att tiden ska stå still men nä, hon växer ifrån mig snart.

Så här skrev jag på FB: "Idag är det ingen vanlig dag, för det är min dotters födelsedag... 16 år sen vid den här tiden som förberedde jag mig på att åka in till Huddinge sjukhus för att göra ett ultraljud . Jag hade gått 2 veckor över tiden och kände att jag inte orkade mer. På vägen in på bussen så satte värkarna igång...det var bara att hålla ut. Varje gång bussen stannade vid busshållplatserna så trodde jag att du skulle sparka dig ut haha. Men pappa lugnade mig och sa det är lååååångt tid mellan värkarna (han ljög). Väl inne så struntade vi ultraljudet och gick direkt in till förlossningen. 13.03 kom en välskapt flicka på 4305g ut, min finaste E, jag är världens lyckligaste som fick äran att bli din mamma" 

Bilden som jag även la upp, hon avskyr att bli fotad men ibland så lyckas jag ;) 

Just det, en uppdatering ang mina magproblem jag haft i kanske 2 år nu. På tisdag blir det operation. De ska dock bara gå in och titta om de kan se varför jag har ont och ser dom något ja då åtgärdar de det direkt. Annars vet jag inte riktigt vad som händer. Lite jobbigt att åka in på OP och inte veta förrän man vaknar vad de har gjort. Men men vad är en bal på slottet. Troligen så är det här sviter efter min Gastric Bypass, men kan ju säga då att jag ångrar INTE att jag gjorde den oavsett komplikationer. 

Nä nu ska jag bege mig ut på en löptur runt djurgården/sthlm sen hemåt

Trevlig helg alla glada 

I morse satt jag och tittade på en tavla som står vid mitt fönster i vardagsrummet. Tänkte att det är en utav mina favoritbilder på mina äldsta barn. Finns så många fina bilder på barnen men just den här är så fin. Minns även tillfället så väl. Vi var på ICA Maxi för att handla och då hade de ett erbjudande från Stjärnfotograferna tror jag det hette. Så jag valde att fota mina barn där och då. Såg att båda tittar åt mitt håll och ler och just då tar fotografen kort. 

Kan man annat än att älska bilden